Här kommer den. Min förlossningsberättelse. Jag har ganska dålig tidsuppfattning och kanske kommer missa vissa saker. 

22/1 -13 

Jag och N går och lägger oss vid 23-tiden som vanligt. Jag har inte den minsta känning alls. Nåja, en färdknäpp kan inte skada tänkte vi.. Vi hade även svårt att somna efteråt. Ligger vakna och funderar..

23/1 -13 

Jag går på toaletten vid 00, 02, och vid 04 den natten. Ingenting konstigt med det men efter sista gången känner jag att det molar och har en mensvärksliknande känsla i magen. Vrider och vänder mig i sängen. Ger upp och går och lägger mig på soffan för att slippa väcka N som ska upp och jobba. 

Har förmodligen förvärkar då det kommer som värkar då och då men gör inte såå ont. Tänkte inte så mycket på det då jag inte alls känt något innan.

07.00  N kliver upp. Säger till honom att jag har lite känningar men inte mer än så. Han frågar om han ska stanna hemma men det tycker jag inte behövs. Han åker till jobbet och säger innan han går "hör av dig om det tar sig" DUUUH. 

Och det tar sig. Jag ligger kvar på soffan hela förmiddagen och kollar på Ally McBeal. Värkarna blir lite kraftigare och jag vrider mig i varje. Men det är inte värre än att jag vrider mig lite, andas, fokuserar och så är den borta. Vid 11-12 börjar jag klocka värkarna "för kul skull". De var inte speciellt regelbundna och höll i sig i runt minuten. Runt 11 när jag gick på toa så gick första delen av slemproppen också.

Under denna tid i soffan har jag en vetekudde som jag värmer på och varvar att ha på mage och rygg. Tar 2st alvedon men det hjälpte inte alls.

15.00 Känner att det här inte håller längre. Ringer N och frågar hur det går för honom på jobbet bara för att kolla hur det går och när han kommer sluta. Han säger att han är klar vid 16 ungefär. En timme tänker jag. Det kan jag stå ut med. 

15.45 Nu är det jobbigt. Värkarna kommer med 4 minuters menllanrum och håller i sig i 1½ minut. 1½ för länge. Jag ringer N och säger att han måste komma hem. Han är påväg tillbaka till jobbet och ska snart komma hem. 

Jag ringer förlossningen och säger som det är, att jag har värkar som är si och så täta och att det började imorse. Får en värk under samtalet och jag minns att jag gnäller på lite extra bara för att hon inte skulle säga "testa ta alvedon och duscha". 

Vi är välkomna in. Tänker att jag borde bli nervös för vad som komma skall men är bara glad över att få komma in. Det kändes tryggt. 

N ringer taxi som kommer 16.20 När jag kommer ner ser jag att de skickat en hel jävla pikébuss. Lite lustigt, nog för att jag är höggravid och ska föda men inte så stor! Klarar mig utan en enda värk under resan (tack för att vi bor så nära och taxichauffören som insåg att jag inte hade lust att sitta i bilen för länge eller var rädd för att vattnet skulle gå). 

16.30 På förlossningen.

Vi får ett rum. Rum 5 om jag inte minns fel. 

Får en underbar barnmorska som kollar hur öppen jag är. (LIVRÄDD att det inte ska ha hänt något och att jag ska få åka hem) Närå, här var vi öppen 5cm. Känner att all tid jag plågades hemma var så värd det. Vi sätter även en CTG som jag har på mig hela tiden under förlossningen.

Får en underbar sjukhusrock som jag inte tar på mig. Ligger med den som täcke med trosorna vid knäna och jag kunde inte bry mig mindre om vem som såg vad. 

Vi börjar prata smärtlindring. Då jag är nål- och stickrädd vill jag gärna försöka klara mig på lustgasen och kanske få stå i duschen. Men jag var även öppen för förslag. Ville helst få slippa EDA pga av nålar och den skulle kunna göra så allt stannade upp.

Jo tjena. Testar lustgasen, gör fel. Kräks. Hon sänker den lite, men jag får aldrig in hur jag ska göra så jag slopar den rätt fort. 

Då mina värkar kommer som en mensvärk i magen och sen smyger över som en bomb i ryggen inser vi alla vad jag behöver för smärtlindring. EDA. Var inte längre rädd för att få den då värkarna tilltagit i styrka. 

Narkosläkaren kommer, sätter den. Jag är i himlen. Det absolut bästa beslut jag tagit var att ta den. Sen var han snäll och satte den "fel" så den tog på engång. Underbart. Det enda som kändes av att sätta den var när han tröck in nålen, gjorde absolut inte ont, och så ilade det lite skönt när han gjorde något annat där bak i ryggen. 

Nu mådde jag som en gudinna, insåg att den manlige sköterskan narkosläkaren hade med sig var snygg och lite lik prins Carl Philip, berättade detta för N som tycker jag är dum i huvudet. 

21.00 (ca, varken jag eller N hade speciellt bra koll på klockan) 

Nu har jag öppnat mig 8cm men hon hade inte sjunkit ner tillräckligt så jag får sitta på en pilatesboll. Studsar lite fram och tillbaka. Tycker att jag börjar känna av värkar så jag får mig en kyss i ryggen igen. Studsar lite till och känner att det börjar trycka på lite neråt. Får klättra upp i sängen smidig som en frysbox.

21.30 Skiftbyte. Får en annan jättetrevlig barnmorska som konstaterar att jag är helt öppen men att det är en liten kant kvar och bebis har inte vridit runt helt så jag får vänta lite med att krysta. DET är jobbigt. Hela kroppen tar i och det enda man kan göra är att följa med och försöka slappna av för att inte trycka på. Säger hela tiden "det kommer bajs" "jag bajsar på mig". Japp. Jag sket på mig, det var det sista jag, BM eller N brydde sig om. BM torkade och jag sa att man skulle ha henne hemma som torkerska. (hade sniffat lite lustgas)

22.00 

Helt öppen, kanten borta. Nu kör vi! 

Får en krystvärk och testar på lite grann. Det är fruktansvärt "skönt" att få hjälpa kroppen och ta i lite. På ytterligare 3 krystvärkar är hon ute 22.11. BM frågade mig om jag ville känna på huvudet när det "tittade ut" och fast jag tänkt innan att jag nog inte ville det så kände jag av någon anledning. Utbriste "FYFAN", inte för att det var äckligt utan mer för att man fick ny kraft och det gick in att snart är hon här.

Kan säga att det verkligen känns som bajsa med Fifi. Men det gick så fort och sen låg hon, vår lilla Lilo, på mitt bröst. Så mycket hår. Jag och N tittar på varandra, tittar på Lilo. Tittar på oss. Vad vi har skapat. 

Det tog ett tag för morderkakan att komma ut. Nästan en timme. När den äntligen kommit ut var det dags för dödsdommen. 

Inte nog för att jag sket på mig, jag sprack/gick sönder/fick bristningar också. 

På med lite bedövning och sy. Vet inte hur många men jag kände inte speciellt mycket. Det var mest obehagligt att ha någon där nere mellan mina ömma ben. Plus en rädsla för nålar på det. 

Att få ligga och hålla i min ögonsten var det enda jag kunde fokusera på under tiden.

Vår lilla ögonsten på 55cm och 4090gram. Det var som att få ett knynävesslag i ansiktet av kärleken själv.

Jag har säkert missat massa detaljer men det är mycket man förtränger, glömmer och man inte lägger märke till. Jag sa precis efteråt att Lilo får nog inga syskon men jag antar att jag har fel. 

Det är helt sjukt vad kroppen kan göra. Ju mer man tänker på det ju mer stört är det. 

Det absolut häftigaste jag någonsin har varit med om. Alla gånger. 

Nu är hon här, vår dotter. Lilo Larsson. Som vi älskar dig.