Vecka 40. (En dag försent) 6 dagar till beräknat födelsedatum. (Som jag inte ska stirra mig blind på)
Nu kan våran lilla pingu komma NÄR SOM HELST. Det kan dra igång så fort jag publicerat detta inlägg, det kan dra igång inatt, det kan dra igång nästa vecka eller så kan det ta längre tid (nej nej nej). Det är ingen som kan säga NÄR det händer och det är det som är så fruktansvärt jobbigt och samtidigt så sjukt spännande.

Jag har haft en underbar graviditet. Inget illamående, inte haft ont eller foglossning. Jag har inte ens behövt äta en enda järntablett. Jag jobbade fram till vecka 32.
Men igår när jag och mamma var ute på en heldag och sprang i affärer och jag hoppade in och ut bakom ratten så kände jag att jag fick ont i "puppan". Jag har alltså förmodligen, med en vecka kvar till BF, åkt på foglossning. Mitt blygdben är redo att ge upp. Igårkväll trodde jag att jag skulle avlida. Att ta sig upp ur soffan var som att kämpa sig ur kvicksand. Det känns LITE bättre idag så det kanske bara är något tillfälligt som talar om att jag ska ta det lite lugnt. Jag har tagit det lugnt i 8 veckor så jag vet hur man gör...

I övrigt är jag vid gott mod och längtar sjukt mycket men är redo att vänta den tid det tar. Hon kommer när hon är redo men ska veta att mamma och pappa också är redo och ska ta emot henne med öppna armar och älska henne på ett sätt jag inte kan förstå idag.

Alla som tycker att frågan "hur mycket har du gått upp?" är viktigast att fråga kan jag svara att jag gått upp 20 underbara kilon och siffran som står först på min vikt vill jag aldrig se igen. Jag har bristningar hela vägen från bröst till knä (nåja) och jag älskar varenda en!
Jag har en levande människa i mig. Min dotter.