Fick en kommentar med frågan hur jag och min kropp mår såhär en vecka efter förlossningen. Delar glädligen med mig av mitt innersta och blottar min kropp inför folk som står för inför samma sak :)

Vägde mig precis. -11kg på 9 dagar. Totalt gick jag nog upp 20 kg under graviditeten. Så resterande kilon (och lite till) får rasa av i takt med amningen och barnvagnspromenader. Och kanske liite bättre kost. Jag sa kanske.

Lilla Fifi- (musen, puppan, slidan, framstjärt, hönan, vaginan- kärt barn många namn..) hon mår bra! Det är klart att man inte sätter sig ned med en duns. Men att sitta på en hård stol utan kudde går nu bra, väldigt bra. Jag kissar fortfarande i duschen (känner den pinsamma tystnaden och rodnar, ehe) då jag är rädd för toalettpappret (haha). Inte för att det ska göra ont utan för att stygnen ska lossna på pappret (kanske konstigt att vara rädd för?). Annars går allt med det "därnere" bra. Det börjar läka sig och det kliar lite bara.

Nummer 2. Vilken skräck! Och vad hade jag att vara rädd för? Efter att ha laddat upp med att dricka otaliga liter vatten, att ha katrinplommon och linfrön i fiberhavregrynsgröten gick det som en dans. En binda mot framdelen så går det lättare att "ta i" ;)

Jag har inte vågat mig ut på någon långpromenad då barnmorskan varnade om att det kan kännas "tungt" i underlivet om man överanstränger sig. Men har varit ut några kortare svängar och det har gått jättebra!

I övrigt så är jag förvånad över hur snabbt kroppen har återhämtat sig. Jag känner redan att jag orkar mycket mer, det är inte tungt i ryggen och sömnen är så mycket bättre (fast vi nu har bytt ut magen mot en bebis, jag vet?! Helt galet!).

Nu födde jag en stor bebis (55cm & 4090g) och fick sy lite. Sen är jag ganska löjlig och har svårt för att ha ont. Det är ju olika för alla.
Tiden efter förlossningen kan vara mycket öm och känslosam. Då tittar man på lillknytet, pussar på den och drar in den ljuva doften så glömmer man det onda :)

Lägger in två dagsfärska bilder på magen (som är helt underbar, när ma skrattar ser det ut som en hel jell-obuffe, helfestligt!)

Här kommer den. Min förlossningsberättelse. Jag har ganska dålig tidsuppfattning och kanske kommer missa vissa saker. 

22/1 -13 

Jag och N går och lägger oss vid 23-tiden som vanligt. Jag har inte den minsta känning alls. Nåja, en färdknäpp kan inte skada tänkte vi.. Vi hade även svårt att somna efteråt. Ligger vakna och funderar..

23/1 -13 

Jag går på toaletten vid 00, 02, och vid 04 den natten. Ingenting konstigt med det men efter sista gången känner jag att det molar och har en mensvärksliknande känsla i magen. Vrider och vänder mig i sängen. Ger upp och går och lägger mig på soffan för att slippa väcka N som ska upp och jobba. 

Har förmodligen förvärkar då det kommer som värkar då och då men gör inte såå ont. Tänkte inte så mycket på det då jag inte alls känt något innan.

07.00  N kliver upp. Säger till honom att jag har lite känningar men inte mer än så. Han frågar om han ska stanna hemma men det tycker jag inte behövs. Han åker till jobbet och säger innan han går "hör av dig om det tar sig" DUUUH. 

Och det tar sig. Jag ligger kvar på soffan hela förmiddagen och kollar på Ally McBeal. Värkarna blir lite kraftigare och jag vrider mig i varje. Men det är inte värre än att jag vrider mig lite, andas, fokuserar och så är den borta. Vid 11-12 börjar jag klocka värkarna "för kul skull". De var inte speciellt regelbundna och höll i sig i runt minuten. Runt 11 när jag gick på toa så gick första delen av slemproppen också.

Under denna tid i soffan har jag en vetekudde som jag värmer på och varvar att ha på mage och rygg. Tar 2st alvedon men det hjälpte inte alls.

15.00 Känner att det här inte håller längre. Ringer N och frågar hur det går för honom på jobbet bara för att kolla hur det går och när han kommer sluta. Han säger att han är klar vid 16 ungefär. En timme tänker jag. Det kan jag stå ut med. 

15.45 Nu är det jobbigt. Värkarna kommer med 4 minuters menllanrum och håller i sig i 1½ minut. 1½ för länge. Jag ringer N och säger att han måste komma hem. Han är påväg tillbaka till jobbet och ska snart komma hem. 

Jag ringer förlossningen och säger som det är, att jag har värkar som är si och så täta och att det började imorse. Får en värk under samtalet och jag minns att jag gnäller på lite extra bara för att hon inte skulle säga "testa ta alvedon och duscha". 

Vi är välkomna in. Tänker att jag borde bli nervös för vad som komma skall men är bara glad över att få komma in. Det kändes tryggt. 

N ringer taxi som kommer 16.20 När jag kommer ner ser jag att de skickat en hel jävla pikébuss. Lite lustigt, nog för att jag är höggravid och ska föda men inte så stor! Klarar mig utan en enda värk under resan (tack för att vi bor så nära och taxichauffören som insåg att jag inte hade lust att sitta i bilen för länge eller var rädd för att vattnet skulle gå). 

16.30 På förlossningen.

Vi får ett rum. Rum 5 om jag inte minns fel. 

Får en underbar barnmorska som kollar hur öppen jag är. (LIVRÄDD att det inte ska ha hänt något och att jag ska få åka hem) Närå, här var vi öppen 5cm. Känner att all tid jag plågades hemma var så värd det. Vi sätter även en CTG som jag har på mig hela tiden under förlossningen.

Får en underbar sjukhusrock som jag inte tar på mig. Ligger med den som täcke med trosorna vid knäna och jag kunde inte bry mig mindre om vem som såg vad. 

Vi börjar prata smärtlindring. Då jag är nål- och stickrädd vill jag gärna försöka klara mig på lustgasen och kanske få stå i duschen. Men jag var även öppen för förslag. Ville helst få slippa EDA pga av nålar och den skulle kunna göra så allt stannade upp.

Jo tjena. Testar lustgasen, gör fel. Kräks. Hon sänker den lite, men jag får aldrig in hur jag ska göra så jag slopar den rätt fort. 

Då mina värkar kommer som en mensvärk i magen och sen smyger över som en bomb i ryggen inser vi alla vad jag behöver för smärtlindring. EDA. Var inte längre rädd för att få den då värkarna tilltagit i styrka. 

Narkosläkaren kommer, sätter den. Jag är i himlen. Det absolut bästa beslut jag tagit var att ta den. Sen var han snäll och satte den "fel" så den tog på engång. Underbart. Det enda som kändes av att sätta den var när han tröck in nålen, gjorde absolut inte ont, och så ilade det lite skönt när han gjorde något annat där bak i ryggen. 

Nu mådde jag som en gudinna, insåg att den manlige sköterskan narkosläkaren hade med sig var snygg och lite lik prins Carl Philip, berättade detta för N som tycker jag är dum i huvudet. 

21.00 (ca, varken jag eller N hade speciellt bra koll på klockan) 

Nu har jag öppnat mig 8cm men hon hade inte sjunkit ner tillräckligt så jag får sitta på en pilatesboll. Studsar lite fram och tillbaka. Tycker att jag börjar känna av värkar så jag får mig en kyss i ryggen igen. Studsar lite till och känner att det börjar trycka på lite neråt. Får klättra upp i sängen smidig som en frysbox.

21.30 Skiftbyte. Får en annan jättetrevlig barnmorska som konstaterar att jag är helt öppen men att det är en liten kant kvar och bebis har inte vridit runt helt så jag får vänta lite med att krysta. DET är jobbigt. Hela kroppen tar i och det enda man kan göra är att följa med och försöka slappna av för att inte trycka på. Säger hela tiden "det kommer bajs" "jag bajsar på mig". Japp. Jag sket på mig, det var det sista jag, BM eller N brydde sig om. BM torkade och jag sa att man skulle ha henne hemma som torkerska. (hade sniffat lite lustgas)

22.00 

Helt öppen, kanten borta. Nu kör vi! 

Får en krystvärk och testar på lite grann. Det är fruktansvärt "skönt" att få hjälpa kroppen och ta i lite. På ytterligare 3 krystvärkar är hon ute 22.11. BM frågade mig om jag ville känna på huvudet när det "tittade ut" och fast jag tänkt innan att jag nog inte ville det så kände jag av någon anledning. Utbriste "FYFAN", inte för att det var äckligt utan mer för att man fick ny kraft och det gick in att snart är hon här.

Kan säga att det verkligen känns som bajsa med Fifi. Men det gick så fort och sen låg hon, vår lilla Lilo, på mitt bröst. Så mycket hår. Jag och N tittar på varandra, tittar på Lilo. Tittar på oss. Vad vi har skapat. 

Det tog ett tag för morderkakan att komma ut. Nästan en timme. När den äntligen kommit ut var det dags för dödsdommen. 

Inte nog för att jag sket på mig, jag sprack/gick sönder/fick bristningar också. 

På med lite bedövning och sy. Vet inte hur många men jag kände inte speciellt mycket. Det var mest obehagligt att ha någon där nere mellan mina ömma ben. Plus en rädsla för nålar på det. 

Att få ligga och hålla i min ögonsten var det enda jag kunde fokusera på under tiden.

Vår lilla ögonsten på 55cm och 4090gram. Det var som att få ett knynävesslag i ansiktet av kärleken själv.

Jag har säkert missat massa detaljer men det är mycket man förtränger, glömmer och man inte lägger märke till. Jag sa precis efteråt att Lilo får nog inga syskon men jag antar att jag har fel. 

Det är helt sjukt vad kroppen kan göra. Ju mer man tänker på det ju mer stört är det. 

Det absolut häftigaste jag någonsin har varit med om. Alla gånger. 

Nu är hon här, vår dotter. Lilo Larsson. Som vi älskar dig. 

Ligger just nu i skrivande stund på BB med min dotter Lilo snosandes i min armhåla.
Det är så obeskrivbart att hon är ute ur magen och på samma sida som oss.
Allt har gått så bra och nu lär vi känna varandra. Pappa Niklas, lyckoosten, ligger och SOVER i en säng bredvid. Vet inte hur lite jag sovit de senaste 48 timmarna.

Förlossningen gick snabbt och bra. Ska skriva ihop ett inlägg om den sen.

Uppdateringen som inte kom i fredags (eller igår som utlovat).
Det stora datumet 18 januari som vi längtat så efter har kommit... och passerats. Men vi är inte bittra. Vi vet att lillan mår bra där inne vilket gör att det inte är så jobbigt. Vi siktar in oss på att gå på 41 veckorskontrollen den 28de så kan vi bara bli positivt överraskade.
Så 28de är det nya datumet så slipper vi tjata om det.
Jag: har ont. I bäckenet. Man får inte röra sig för snabbt eller för mycket då straffar det sig. Men att bara lämna lägenheten sisådär varannan eller var tredje dag är ganska tråkigt.
I övrigt. Ganska grinig. Mot alla. :)

Men visst måste kaggen ha sjunkit?
Bilden till vänster är från fredag. Till höger är dagsfärsk.

Vecka 40. (En dag försent) 6 dagar till beräknat födelsedatum. (Som jag inte ska stirra mig blind på)
Nu kan våran lilla pingu komma NÄR SOM HELST. Det kan dra igång så fort jag publicerat detta inlägg, det kan dra igång inatt, det kan dra igång nästa vecka eller så kan det ta längre tid (nej nej nej). Det är ingen som kan säga NÄR det händer och det är det som är så fruktansvärt jobbigt och samtidigt så sjukt spännande.

Jag har haft en underbar graviditet. Inget illamående, inte haft ont eller foglossning. Jag har inte ens behövt äta en enda järntablett. Jag jobbade fram till vecka 32.
Men igår när jag och mamma var ute på en heldag och sprang i affärer och jag hoppade in och ut bakom ratten så kände jag att jag fick ont i "puppan". Jag har alltså förmodligen, med en vecka kvar till BF, åkt på foglossning. Mitt blygdben är redo att ge upp. Igårkväll trodde jag att jag skulle avlida. Att ta sig upp ur soffan var som att kämpa sig ur kvicksand. Det känns LITE bättre idag så det kanske bara är något tillfälligt som talar om att jag ska ta det lite lugnt. Jag har tagit det lugnt i 8 veckor så jag vet hur man gör...

I övrigt är jag vid gott mod och längtar sjukt mycket men är redo att vänta den tid det tar. Hon kommer när hon är redo men ska veta att mamma och pappa också är redo och ska ta emot henne med öppna armar och älska henne på ett sätt jag inte kan förstå idag.

Alla som tycker att frågan "hur mycket har du gått upp?" är viktigast att fråga kan jag svara att jag gått upp 20 underbara kilon och siffran som står först på min vikt vill jag aldrig se igen. Jag har bristningar hela vägen från bröst till knä (nåja) och jag älskar varenda en!
Jag har en levande människa i mig. Min dotter.

Igår var jag och hjärtat ut och åt för att fira ensiffrigt. Japp, igår var det bara 9 dagar kvar till BF.
Gäller även att passa på att göra sådant man inte gör lika lätt med en nyfödd.
Idag blir det ett besök hos barnmorskan sen får vi se vad jag hittar på. Började titta på Ally McBeal igår. 112 avsnitt á ca 40 minuter, så jag har att göra ;)

Idag bara 8 dagar till BF.

95 % avklarat. 266 av 280. 14 dagar kvar till beräknad födsel. 

Det är alltså två veckor kvar till BF (man går hela V40 också för er som det är lite vimsigt för)

Men här hoppas vi på att lillan ska kika ut när som helst. Helst på måndag. Denna helg kan vara den sista vi har "bara vi". 

Bebis är runt 50-51cm lång och väger 3500-3800g. Hon är lugn och fin på nätterna och vild på dagarna. Ändå har jag svårt att somna. Medan N bara behöver blunda för att somna så ligger jag och vrider och vänder på mig, har svårt att hitta en skön sovställning. Ligger även och funderar mycket. Framförallt på förlossningen.. Är helt lugn med tanke på vad som komma skall men hade gärna viljat veta i förväg hur det blir. Eller så kanske man inte vill det? ;) 

Det ska bara packas ner liite till i BBväskan sen är sen helt klar. Skötbordet ska upp sen är vi helt redo! Kanske borde se till att packa klart hela väskan och ta upp skötbordet så hon känner på sig att mamma och pappa är klar för ankomst. Kanske smittar liksom?

Fysiskt mår jag fortfarande väldigt bra. Lite svullen, får inte på mig min ring längre, skorna börjar bli trånga att dra på men jag har absolut inte ont någonstans. 

Psykiskt är jag nog väldigt lättirriterad, vill bara sitta inne, helst inte umgås (samtidigt som jag vill göra ALLT, konstigt). Denna sista period är väldigt påfrestande. Men "snart är det över", som dom säger ;) 

Har tagit fram och dammat av kameran, inte för att bilderna blir bättre än med iPhonen. Men vill ha med den på förlossningen då jag tror N kommer ta fler bilder då. Han är sjukt dålig på att ta bilder. Kvatitetsmässigt inte kvalitetsmässigt.