Hej Petras stalkers! Wazzup?

Mitt namn är Niklas och jag är den lyckligt lottade som Petra valt till sin partner och här ska jag beskriva hur jag upplevde vår förlossning. Så vi börjar väl på morgonen den 23/1 – 2013.

Kl. 06:50 Min ringklocka ringer och med sömndrucken blink vänder jag mig mot Petras del av sängen, där det är tomt. Jag kliver upp och går mot köket och ser Petra ligga i soffan. Jag frågar hur hon mår och hon svarar att hon har ganska ont. Med undrande blick frågar jag om jag ska stanna hemma, men det tycker hon är ganska onödigt. Jag blir lite besviken eftersom jag kände att det kunde ha varit skönt att slippa springa i tre miljoner trappor.

Kl. 07:40 Jag slevat i mig frukost och är på väg mot jobbet. Det är jäkligt kallt. Framför allt så blåser det väldigt mycket. Tänker att det vore lite typiskt om hon bestämde sig för att komma idag, just för att det känns som den kallaste dagen den här vintern.

Kl. 07:55 Kommer fram till Posten och får som vanligt frågan ”Känner hon något än?” som jag fått frågad varje dag i nästan två veckor, skillnaden idag är att jag kan stolt säga att ”Ja, det gör hon fanimej”.

Fram till ungefär 15:50 händer det inget av värde att förtälja för er då mitt jobb är ganska monotont. Fast jag vet var många av er bor! Mähähä.

Kl. 15:50 Jag precis fått ett telefonsamtal av Petra där hon säger att vi ska till förlossningen. Iofs hade jag haft det på känn en bra stund att det skulle bära av dit idag, men redan nu? Jag trodde jag skulle få komma hem, ta det lugnt och kanske game:a lite. Jag blev inte besviken utan mer stressad och nervös. Mycket nervös. Det kanske var dumt att gasa lite extra där man satt i Postbilen, men det blir per automatik.

Kl. 16:00 Kliver ur postbilen på Postkontoret och slänger in alla grejer och ber mina kollegor att ordna upp med papper och så för att jag har lite ont om tid.

Kl. 16:10 Har kommit ifrån Posten och ringt en taxi. Jag ringer Petra och berättar att taxin kommer vara framme vid våran lägenhet 16:20. Den är iofs redan framme när jag kommer hem, men den får så lov att vänta. Efter att ha sprungit upp i trapporna står Petra och lutar sig mot byrån och ger mig en blick som jag förmodligen inte kommer glömma. Den sa ”Hjälp mig” samtidigt som den sa ”Låt mig va”.

Kl. 16:30 Nu har vi kommit in till förlossningen och får väldigt omgående ett rum att vara i. Jag börjar packa upp och byta om. Det var väldigt varmt där inne. Tror inte Petra bryr sig om det speciellt mycket. Petra får lägga sig ner och får en CTG uppspänd runt magen på henne. Barnmorskan börjar prata smärtlindring med oss. Jag tyckte innerst inne att hon skulle ta en EDA, men jag sa inget. Det var bäst att hon fick bestämma själv. Det var ju hon som hade ont, inte jag. Hon bestämmer sig för att prova lustgas. Den funkar inte speciellt bra för henne. Hon kräks lite grann. Hon kollar på mig med en blink som ser ut som att hon tycker att jag ska säga åt henne att ta EDA. Vi diskuterar lite om det och till slut får hon mod till att ta den. En sten släpper från mitt bröst.

Efter en stund kommer narkosläkaren och börjar pilla bak i hennes rygg. Det här är något jag aldrig kommer glömma. Jag sitter framför Petra och ser inte riktigt vad de håller på med, men det är blodiga verktyg lite var stans på narkosläkarens bord och narkosläkaren ger narkossköterskan en blick som jag tolkar som att det är lite krångligare än vad det borde vara. Så jag blir orolig, men jag visar det inte för Petra. Kändes ganska onödigt med tanke på att hon är tillräckligt rädd för nålar och stick som det redan är. Till slut verkar han få det att fungera och hon får en liten slang som går från ryggen upp till hennes högra axel med en grej på slutet som man kan fylla på med mer bedövningsmedel.

Petra verkar jäkligt nöjd med situationen just nu. Hon lutar sig tillbaka och ler nöjt. Efter EDA:n börjar tiden gå lite långsammare om man säger så.

Något efter 19-tiden så gör BM en ny koll i Petras puppa, hon är nu öppen 8cm. Jäklar vad fort det går tänker jag. Det var inte alls som jag hade väntat mig. Petra får hoppa upp på en pilatesboll för att få upp dom två sista cm och få ner vår dotter en liten bit till.

Jag börjar bli ganska rastlös av att sitta där och vänta på att något ska hända. Tror jag går och kissar fyra gånger bara för att få röra mig lite. Efter ett tag börjar Petra få ont igen och då får hon lite påfyllning rakt in i ryggen. Jäkligt coolt hur nervsystemet fungerar ändå. Hon klättar upp i sängen efter det här. Hon får lägga sig på sidan för att underlätta något. Kommer inte riktigt ihåg vad det var, men något var det.

I den här postitionen tror jag vad som kallas ”krystvärkar” komma igång. Jag ser på Petra hur jobbigt det är för henne att inte trycka på när dom kommer. Jag har ingen aning vad jag ska göra förutom att berätta för henne hur duktig hon är och vilken hjältinna hon är. Det är hon verkligen också. Jag kan inte ens förstå hur hon orkade med hela situationen. Så fruktansvärt stolt och imponerad. När jag berättar för henne hur duktig hon är så har hon precis provat lite lustgas igen och hennes svar på mitt beröm är ganska lustigt. Hon skriker nästan i ansiktet ”på att bajsaaaa!!” Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag kan bara göra en sak och det är att skratta.

Nu börjar det dra ihop sig och mitt i allt så är det skiftbyte. Jag blir lite stressad av hela situationen, men inte Petra. Hon verkar inte alls brydd över det. När den nya BM:n kommer in så kollar hon ganska omgående i Petra puppa och konstaterar att hon är helt öppen, men att det är en liten kant kvar. Petra verkar ganska frustrerad när en ny värk kommer igång och hon vill bara krysta. Jag klappar henne på pannan och försöker trösta henne, men det är ganska svårt.

Kl. 22:00 Det är nu det börjar hända grejer. BM ger klartecken till Petra att hon kan trycka på. Det syns på Petra att hon tycker det är skönt. När hon får börja trycka så kollar hon mig rakt i vitögat och bara skriker rakt ut. Blicken hon ger mig får det att kännas som att det är mitt fel. Ganska roligt nu när man tänker tillbaka på det. Att något så jobbigt och smärtsamt kan resultera i något så underbart. När hon har tryckt på två gånger ungefär så faller en filt ner från Petras ben som har skylt allt fram tills nu och då ser jag huvudet sticka ut ur henne. Det blir blandade känslor. Samtidigt som det ser fruktansvärt ut så känns det helt underbart att få se henne. Det kommer åter en krystvärk och nu kommer hon ut. Skrikandes, blodig, kladdig och alldeles underbar. Tänk att vi, jag och Petra har skapat denna människa. Det är helt ofattbart. Nu är det dags att runda av och byta en liten blöja!

Tack för mig!

/ Niklas Larsson

Här kommer den. Min förlossningsberättelse. Jag har ganska dålig tidsuppfattning och kanske kommer missa vissa saker. 

22/1 -13 

Jag och N går och lägger oss vid 23-tiden som vanligt. Jag har inte den minsta känning alls. Nåja, en färdknäpp kan inte skada tänkte vi.. Vi hade även svårt att somna efteråt. Ligger vakna och funderar..

23/1 -13 

Jag går på toaletten vid 00, 02, och vid 04 den natten. Ingenting konstigt med det men efter sista gången känner jag att det molar och har en mensvärksliknande känsla i magen. Vrider och vänder mig i sängen. Ger upp och går och lägger mig på soffan för att slippa väcka N som ska upp och jobba. 

Har förmodligen förvärkar då det kommer som värkar då och då men gör inte såå ont. Tänkte inte så mycket på det då jag inte alls känt något innan.

07.00  N kliver upp. Säger till honom att jag har lite känningar men inte mer än så. Han frågar om han ska stanna hemma men det tycker jag inte behövs. Han åker till jobbet och säger innan han går "hör av dig om det tar sig" DUUUH. 

Och det tar sig. Jag ligger kvar på soffan hela förmiddagen och kollar på Ally McBeal. Värkarna blir lite kraftigare och jag vrider mig i varje. Men det är inte värre än att jag vrider mig lite, andas, fokuserar och så är den borta. Vid 11-12 börjar jag klocka värkarna "för kul skull". De var inte speciellt regelbundna och höll i sig i runt minuten. Runt 11 när jag gick på toa så gick första delen av slemproppen också.

Under denna tid i soffan har jag en vetekudde som jag värmer på och varvar att ha på mage och rygg. Tar 2st alvedon men det hjälpte inte alls.

15.00 Känner att det här inte håller längre. Ringer N och frågar hur det går för honom på jobbet bara för att kolla hur det går och när han kommer sluta. Han säger att han är klar vid 16 ungefär. En timme tänker jag. Det kan jag stå ut med. 

15.45 Nu är det jobbigt. Värkarna kommer med 4 minuters menllanrum och håller i sig i 1½ minut. 1½ för länge. Jag ringer N och säger att han måste komma hem. Han är påväg tillbaka till jobbet och ska snart komma hem. 

Jag ringer förlossningen och säger som det är, att jag har värkar som är si och så täta och att det började imorse. Får en värk under samtalet och jag minns att jag gnäller på lite extra bara för att hon inte skulle säga "testa ta alvedon och duscha". 

Vi är välkomna in. Tänker att jag borde bli nervös för vad som komma skall men är bara glad över att få komma in. Det kändes tryggt. 

N ringer taxi som kommer 16.20 När jag kommer ner ser jag att de skickat en hel jävla pikébuss. Lite lustigt, nog för att jag är höggravid och ska föda men inte så stor! Klarar mig utan en enda värk under resan (tack för att vi bor så nära och taxichauffören som insåg att jag inte hade lust att sitta i bilen för länge eller var rädd för att vattnet skulle gå). 

16.30 På förlossningen.

Vi får ett rum. Rum 5 om jag inte minns fel. 

Får en underbar barnmorska som kollar hur öppen jag är. (LIVRÄDD att det inte ska ha hänt något och att jag ska få åka hem) Närå, här var vi öppen 5cm. Känner att all tid jag plågades hemma var så värd det. Vi sätter även en CTG som jag har på mig hela tiden under förlossningen.

Får en underbar sjukhusrock som jag inte tar på mig. Ligger med den som täcke med trosorna vid knäna och jag kunde inte bry mig mindre om vem som såg vad. 

Vi börjar prata smärtlindring. Då jag är nål- och stickrädd vill jag gärna försöka klara mig på lustgasen och kanske få stå i duschen. Men jag var även öppen för förslag. Ville helst få slippa EDA pga av nålar och den skulle kunna göra så allt stannade upp.

Jo tjena. Testar lustgasen, gör fel. Kräks. Hon sänker den lite, men jag får aldrig in hur jag ska göra så jag slopar den rätt fort. 

Då mina värkar kommer som en mensvärk i magen och sen smyger över som en bomb i ryggen inser vi alla vad jag behöver för smärtlindring. EDA. Var inte längre rädd för att få den då värkarna tilltagit i styrka. 

Narkosläkaren kommer, sätter den. Jag är i himlen. Det absolut bästa beslut jag tagit var att ta den. Sen var han snäll och satte den "fel" så den tog på engång. Underbart. Det enda som kändes av att sätta den var när han tröck in nålen, gjorde absolut inte ont, och så ilade det lite skönt när han gjorde något annat där bak i ryggen. 

Nu mådde jag som en gudinna, insåg att den manlige sköterskan narkosläkaren hade med sig var snygg och lite lik prins Carl Philip, berättade detta för N som tycker jag är dum i huvudet. 

21.00 (ca, varken jag eller N hade speciellt bra koll på klockan) 

Nu har jag öppnat mig 8cm men hon hade inte sjunkit ner tillräckligt så jag får sitta på en pilatesboll. Studsar lite fram och tillbaka. Tycker att jag börjar känna av värkar så jag får mig en kyss i ryggen igen. Studsar lite till och känner att det börjar trycka på lite neråt. Får klättra upp i sängen smidig som en frysbox.

21.30 Skiftbyte. Får en annan jättetrevlig barnmorska som konstaterar att jag är helt öppen men att det är en liten kant kvar och bebis har inte vridit runt helt så jag får vänta lite med att krysta. DET är jobbigt. Hela kroppen tar i och det enda man kan göra är att följa med och försöka slappna av för att inte trycka på. Säger hela tiden "det kommer bajs" "jag bajsar på mig". Japp. Jag sket på mig, det var det sista jag, BM eller N brydde sig om. BM torkade och jag sa att man skulle ha henne hemma som torkerska. (hade sniffat lite lustgas)

22.00 

Helt öppen, kanten borta. Nu kör vi! 

Får en krystvärk och testar på lite grann. Det är fruktansvärt "skönt" att få hjälpa kroppen och ta i lite. På ytterligare 3 krystvärkar är hon ute 22.11. BM frågade mig om jag ville känna på huvudet när det "tittade ut" och fast jag tänkt innan att jag nog inte ville det så kände jag av någon anledning. Utbriste "FYFAN", inte för att det var äckligt utan mer för att man fick ny kraft och det gick in att snart är hon här.

Kan säga att det verkligen känns som bajsa med Fifi. Men det gick så fort och sen låg hon, vår lilla Lilo, på mitt bröst. Så mycket hår. Jag och N tittar på varandra, tittar på Lilo. Tittar på oss. Vad vi har skapat. 

Det tog ett tag för morderkakan att komma ut. Nästan en timme. När den äntligen kommit ut var det dags för dödsdommen. 

Inte nog för att jag sket på mig, jag sprack/gick sönder/fick bristningar också. 

På med lite bedövning och sy. Vet inte hur många men jag kände inte speciellt mycket. Det var mest obehagligt att ha någon där nere mellan mina ömma ben. Plus en rädsla för nålar på det. 

Att få ligga och hålla i min ögonsten var det enda jag kunde fokusera på under tiden.

Vår lilla ögonsten på 55cm och 4090gram. Det var som att få ett knynävesslag i ansiktet av kärleken själv.

Jag har säkert missat massa detaljer men det är mycket man förtränger, glömmer och man inte lägger märke till. Jag sa precis efteråt att Lilo får nog inga syskon men jag antar att jag har fel. 

Det är helt sjukt vad kroppen kan göra. Ju mer man tänker på det ju mer stört är det. 

Det absolut häftigaste jag någonsin har varit med om. Alla gånger. 

Nu är hon här, vår dotter. Lilo Larsson. Som vi älskar dig.