Igårkväll kändes Lilo varm, lite för varm. Mycket riktigt så var det feber. Ringde 1177 som hänvisade oss till akuten. Läkare tog prover (urin, crp och annat). Givetvis hittade de inget så vi får ligga kvar på avd.19 över natten.
Är en dum förkylning och förmodligen var det där febertoppen och nu blir det bättre. Men fy, en till natt på sjukhuset vill jag då inte göra om! Vi blev hemskickade efter att en läkare kikat på Lilo och de tagit prover igen. Nu håller vi stenhård koll på tempen för om den går över 38,5 så ska vi tillbaka. Håller tummarna!

Det finns bara en sak som är värre än att vara sjuk och det måste vara när ens barn är sjuk. Speciellt när barnet inte kan visa om det gör ont, hur det mår och vad som är fel. Det är frustrerande när det inte går att trösta och en ser att barnet är hängigt.
Två lika frustrerade föräldrar slutar aldrig bra. Jag och N ligger tysta i sängen, med varsin mobil i handen. Slår vad om att han googlar något sjukdomssymptom, det är hans grej. Även om vi inte pratar just nu vet jag att han vet vad jag vet. Två nyblivna frustrerade föräldrar inte är en bra kombo. När vi inte är frustrerade är vi oslagbara. Det är vi iofs när vi är frustrerade med, innerst inne.

Lilo ligger i sin säng och sover. Sova har hon inga problem med och det är ju bra. Nu hoppas vi på att hostan ska försvinna så slipper vi oroa oss. Fast slutar man någonsin oroa sig?